Mansplaining och Den Goda Stämningen

Som uttalad feminist och politiskt aktiv kvinna får jag väldigt ofta stå till svars för mina övertygelser. Och det är oftast, beroende på hur diskussionen förs, helt okej. För det mesta välkomnar jag till och med diskussionen. Jag är så pass säker i mina åsikter och värderingar att de tål att ifrågasättas; och jag är övertygad om att jag ibland lyckas väcka funderingar hos framför allt män som inte tidigare riktigt reflekterat över sin egen position i könsmaktsordningen.

Tyvärr så är ju inte alltid diskussioner om feminism givande och utvecklande. Ganska ofta slutar de att handla om politik och politiska teorier, och börjar istället att handla om… mig. Men inte om mina åsikter, utan om hur jag framför dem och praktiserar dem.

I fredags på en studentfest fick jag en del tips från en man om hur jag borde bete mig. Han berättade att han uppfattade mig som väldigt reserverad och kritisk, och att han i vanliga fall inte ens hade pratat med mig för att jag “sprider så negativ stämning”. Nu hedrade han dock mig med sin närvaro och försäkrade mig om att han ju minsann också var feminist, och därför tyckte att det var väldigt problematiskt att jag “skrämmer bort bra killar”, som han själv, genom att dra förhastade slutsatser om alla män jag träffar.

Jag frågade om det kanske inte fanns en utrensningsmekanism i att killar som tycker att jag utstrålar för mycket Arg Feminist™ undviker mig? Jag kanske ser det som ganska välkommet att inte bli uppvaktad av den typen av killar? (Eller, gud förbjude, om jag inte vill bli uppvaktad av killar alls?) Men nej, där hade jag fel. Det var en dålig taktik. Jag skrämmer ju bort massvis med “bra killar” genom att vara så som jag är. Jag borde slappna av, vara mer öppensinnad, le lite mer, inte vara så otrevlig.

Vidare tyckte han att det var olyckligt att vi ens pratade om män och kvinnor och feminism. Det förstörde verkligen hans kväll! Det hade ju varit en så trevlig fest, innan jag började tjata.

Vad gjorde jag? Slog jag honom i ansiktet och hällde rödvin på hans frack? Nej, det gjorde jag inte. Jag stod kvar, lyssnade på hans kritik (!) av min person och svarade artigt. För, till skillnad från mina politiska övertygelser, så har jag inte en stark tro på mig själv och mina sociala färdigheter. Hur rätt jag än tror att jag har i min genusanalys, så är jag inte lika övertygad om att folk (läs: män) är villiga att lyssna på mig och ta mig på allvar. Framför allt så oroar jag mig över vilket värde jag har som sällskap om inte män fantiserar om att ligga med mig när jag pratar.

Att kritisera och kommentera en kvinnas person, är ett väldigt lätt sätt för män att få tyst på feminister. Att få teorier om samhällsstrukturer att handla om enskilda kvinnors krossade hjärtan och dåliga erfarenheter, är att förminska alla de kvinnorna som tänkande varelser. Att kommentera mitt sätt att föra mig som relevant för mina politiska åsikter, är att sätta sig över mig och anse sig själv vara smartare och bättre på att förstå hur världen fungerar. Detta fenomen, när män förklarar för kvinnor hur saker egentligen ligger till, kallas för mansplaining, vilket är en sammanslagning av man och explaining.

Men inte bara kunde han lära mig hur jag borde bete mig för att sprida feminismen, han hade dessutom koll på vilka samtalsämnen som passar sig i vilka sammanhang. “Folk vill inte prata om sånt här när det är fest.” Nähä, när ska vi prata om det då? frågade jag honom. Det hade han inget svar på.

Om du läser det här: tack för din omtanke, men jag har inget behov av att attrahera självutnämnda “bra killar”, bibehålla den “goda stämningen” på fester bland självutnämnda “bra killar”, eller anpassa mig för att bli accepterad som politisk tänkande varelse av självutnämnda “bra killar”. Bry dig inte om att komma på mina fester i framtiden, för på dem är bara män som inte har huvudet uppkört i sin egen röv välkomna.

Gender Inequality and Violence

Ännu en hemfärd

Ja, så hände det igen. Dock att det var värre den här gången. Twittrade om vad som hänt så fort jag kom hem. För att avreagera mig, för att jag tycker att det är viktigt att dela med mig av sånt. För att folk ska vet att sånt händer. Igår satt jag hemma och grät hela dagen. Idag känns det lite bättre, och imorse polisanmälde jag händelsen.

(Tweetsen sammanställdes av Lady Dahmer och jag stal bilden från hennes facebooksida.)

Att benämna sin sexualitet – en könsfråga

Jag kommer verkligen ihåg från min ungdom hur snabbt killarna i min närhet började snacka om sex och onani, könsorgan och porr. Det var liksom helt naturligt att berätta hur ofta man runkade, att benämna sin egen snopp både kors och tvärs och det spelade just ingen roll att någon hörde på.

OK, vi tjejer var inte dåliga vi heller. Vi snackade bra vi också. Men i vår ensamhet. Onanitekniker, sexfantasier, porr, bröst, fittan och mens. Inför varandra fanns inga pinsamheter, inga begränsningar. Allt fick luftas och testas att sägas högt – hur ser en snygg fitta ut? Är det OK att tända på hardcoreporr? Jag fattar dock inte hur det kan vara skönt med analsex… Det var en underbar fristad utan fördomar och anklagelser; ingen blev utpekad som äcklig eller konstig.

Framåt nionde klass hade vi arbetat upp ett förtroende för varandra som sträckte sig långt utanför bara snacket om förra helgen, den senaste förälskelsen och allmänt skitsnack. Vi delade innerligheter med varandra, blev en del av varandras mest förbjudna. Men känslan av gränslöshet var kortvarig. Vi åt lunch en dag i skolans matsal, killar och tjejer i blandad kompott. Snacket handlade om allt och ingenting innan det styrdes in på sex och onani. Vi hetsade varandra att avslöja våra onanivanor, hur vi onanerade, hur ofta. Premissen för diskussionen var att killar onanerar mer än tjejer. Vi tjejer deltog i diskussionen, dementerade gärna påståendet på generell nivå och pressade killarna på svar – men duckade nogsamt för alla frågor som härleddes till oss själva. Vi hade förstås inga som helst planer på att avslöja något om oss själva, det kändes främmande att vara förtrolig med killar om sådant. Nej, det sparade vi till våra egna stunder, våra ensamma snack tjejer emellan. Men när frågan bollades över till en av mina vänner, som annars höll sig i bakgrunden när vi umgicks i blandad grupp, var det som om någonting hände.

Jag såg hur hon liksom bestämde sig. Det var som om hon tänkte; varför ska inte jag? Varför ni, men inte jag? Och hon besvarade frågan med samma självklara ton, samma lugn och beslutsamhet som om vi hade suttit ensamma i hennes vardagsrum med en skål popcorn, skrattvarma magar och Sex and the City rullandes i bakgrunden: ”Jag brukar använda grejer”, sa hon, ”typ en morot”.

Tystnaden lade sig en sekund, en millisekund, innan havet piskades upp till storm – killarnas skratt ekade i matsalen, skrik, ”woooooooohoho” huliganljud, som om de var supportrar på en stökig fotbollsmatch. Vi andra reagerade säkert inte bättre vi; vi såg väl ut som fågelholkar. Och ingen kom till hennes räddning. Ingen erkände villigt att ”jag med, jag onanerar jämt med grejer” eller ”det är väl inte konstigt!”. Nej, det här var ett fall vi andra inte vill dras med ner i. Vi satt bekvämt kvar på land, under den tryckande solen, medan min vän vadade ut på djupa vatten där de blodtörstiga hajarna cirkulerade.

Det blev en lång, utdragen bestraffning sedan den dagen. Min vän blev moroten, ett smeknamn som drogs fram i tid och otid och användes mot henne så att hon aldrig skulle glömma vad hon sa den gången. Vad jag vet tog min vän det hela med ro. Hon höll god min när hennes nya smeknamn slängdes på henne, gång på gång, med syfte att genera, täppa till, tillintetgöra. Fnittrade till, gömde ansiktet en stund, men annars verkade det inte ta så hårt. Hon var väl stark på det sättet. Än värre var det för oss andra, eller snarare för mig. Vi som kanske inte kända oss lika fria, starka, egna. Vi som redan innan hade förstått och sett det som en självklarhet att följa de tydliga spelreglerna. Vi lärde oss en gång för alla en läxa som än idag känns svår att tvätta bort.

Min vän hade, utan lov, trampat in på outforskat territorium. På områden där inga tjejer bör vistas. För det är inte tjejers sak att prata öppet om sin sexualitet, sitt könsorgan, sin lust. Bara ordet ”fitta” ligger illa i munnen, känns intimt och laddat, som om jag bara genom att yttra ordet bjuder alla som lyssnar in på mitt bara skinn, in mellan mina ben. KOM OCH TITTA PÅ MIN FITTA! kunde jag lika gärna skrika. Och det får jag ju inte. Det vore ju äckligt. Jämför med ”kuk” eller ”snopp”, inte helt bekväma ord i varje sammanhang kanske, men inte alls lika laddat. Inte alls samma besvärande intimitet. Framför allt finns inte samma begränsningar i hur killar själva benämner sitt könsorgan.

Men det var häftigt det som min vän gjorde, det tycker jag än idag. Hon vågade. Hon gjorde ett personligt uppror mot den trånga glaslådan som omgärdade oss tjejer i klassen. Hon visade dem, fan vad hon visade dem! Jag önskar att jag var lika modig.

Jag jobbar nuförtiden som elevassistent i en klass generade, prepubertala tolvåringar. I samband med att de introducerades till det nya ämnesområdet ”hur ett barn blir till” spred sig förstås ett stegrande fniss i klassrummet när läraren bad eleverna att komma på ord för det kvinnliga och det manliga könsorganet. Läraren, en snart pensionsredo, stram kvinna, började med kolumnen för det manliga. Slängde ut frågan till klassen. Vilka ord kan ni? Snopp hördes genast från en kille i bakre delen av klassrummet. Penis sa någon annan. Sedan var bollen i rullning. Ordet kuk genererade en aning mer panikartat fnitter än övriga ord, men annars var stämningen lugn, oväntat lugn. Balle, pille, stake, dase. Orden smattrade fram. Listan blev lång. När turen kom till det kvinnliga könsorganet lade sig en tryckande tystnad över klassen. Mutta, hördes efter ett ögonblick från klassens clown, i ett föga övertygande försök att låta oberörd. En fnitterexplosion spred sig som en tryckvåg över klassrummet, och killen som vågat yttra ett ord blev obeskrivligt generad. Tjejerna dök även dem ner med ansiktet under armarna, värjde sig för den alltmer påtagliga känslan av ofrivillig exponering. När inga fler ord dök upp föreslog läraren försiktigt snippa. Sedan var det stopp på ord. ”Så finns det ju fler ord, såklart”, avrundade läraren med jäktad blick, ”men vi hinner inte prata om alla nu”.

Listorna lämnades så, skeva och ojämna, med kill-kolumnen dubbelt så lång som sin kvinnliga motsvarighet. Ordet på allas läppar, fitta, blev aldrig sagt. Inte av eleverna och inte av läraren. Och när lektionen var över, mellanstadiets enda Kropp Och Pubertets-lektion, insåg jag någonting som fick mig att förstå att inte mycket har förändrats; inte en enda tjej i klassen hade uttalat ett ord.

Bild lånad från underbara bloggen Fitt for Fight

Senaste veckan…

Har försökt att skriva tusen inlägg om allt som har hänt senaste veckan men ja.. Jag har hittat en del andra människor som säger det väldigt bra och man behöver väl inte uppfinna hjulet en massa gånger.

 

Man vill bli älskad, i brist därpå
beundrad, i brist därpå fruktad, i
brist därpå avskydd och föraktad.
/Hjalmar Söderberg

 

Alexandra Pascalidou: Killarna kanaliserade sin ilska genom att krossa och bränna

“Michael Lundh var känd som en av hårdingarna inom piketen vid Norrmalmspolisen i Stockholm. “Vi betraktade buset som sopor och använde ofta alldeles för mycket våld. Jag var förblindad av grupptrycket och av den brutala poliskultur jag skolades in i.””

“Ilskan i förorten är inte bara svensk”

Och vill bara skicka massa kärlek till Megafonen!